20
Fredag 01:56. Jag har nyss avslutat en dokumentär om The Weatherman Underground; ”…you don’t need a weatherman to know which way the wind blows”. De hade en bra agenda, en stabil insikt om att krig var och är fel, och när den sortens självklara värderingar blir extremist-förklarad av regeringen så förklarar regeringen ett krig mot sig självt. De får skylla sig själva, där de – mot fysikens lagar - står och sparkar sig själva i röven.
Ibland tänker jag, att; under andra omständigheter hade jag också vart en terrorist-extremist (jag vet inte om man säger så men det lät komiskt så jag använder det; ”terrorist-extremist”). Jag hade sjungit "Hold the line" med Toto medan jag pepprat ned oskyldiga civila på min skola, knivhuggit statsministern, eller kanske släppt en bomb över Kreml. Jag vet inte varför Kreml. Men Kreml är vackert och jag hade nog velat förstöra något vackert.
Ibland ser jag dokumentärer om extremiströrelser, skolskjutningar, massmördare & terroristgrupper, mitt i all dokumenterad dekadens och misär så kommer jag på mig själv med att sympatisera med dessa människor på en väldigt djup nivå. "Fan" tänker jag som i trans, "detta vore typ jag om jag hade engagemang." Tur att netflix och tumblr finns, (vi) är för upptagen med att prokrastinera för att starta revolution.
”Vad tycker ni att vi ska göra idag?”
”Kanske starta revolution?”
”Ja det kanske vore något… men är det inte bättre om vi skjuter upp det?”
”Jo. Det är nog sant.”
”Har du sett senaste avsnittet av Suits?”
Jag avskyr glad-kulturen, jag tror inte att det finns någon kultur som regeringars förtryck är mer beroende av än kulturen om att vara glad. Oavsett vad våra medmänniskor utsätts för och oavsett vilka brott våra regeringar än gör sig skyldiga till, så ska vi på något paradoxalt vis subtilt kritisera förtrycket, utan att bli för bittra eller cyniska. Det är bra att vara politiskt engagerad, men hördu-du, det finns ingen anledning till att vara arg! Minsann! ”Le!” uppmanar de mig, de främmande gubbarna. Varför ska jag le gubbjävel? Ser det ut som att jag har någon anledning till att le?
Nuförtiden är politikernas röster blott ett avlägset mummel, mina öron hallucinerar meningar, Fredrik Reinfeldt stirrar in tv-kameran med huvudet på sned och säger med en silkeslen stämma ”Håll käften, det här är en demokrati, det är meningen att ni ska ta den i röven utan glidmedel. Och förresten; LE FÖR I HELVETE!"
Nej. Jag tänker inte sucka över den ”krackelerande demokratin” för att Jimmie fick en tårta i ansiktet. Jag tänker skratta rått och frustrerat så att min stämma ekar över husens alla tak. Sen när förlorade människan humorn? Vi ska le åt förtrycket men allvarligt hålla oss för skratt inför den sanna komiken. Vad vill ni mig? Göra mig schizofren?
Och nu har jag nog sagt emot mig själv trehundrasjuttionio gånger.
Jag ska nog sova nu. Sovande människor skriver inte dumma saker på internet.