14
En del hade nog blivit galna, somliga hade kanske blivit nedstämda. Men för mig var det lugnande. Det lågmälda, sorgsna ljudet av saxofonen som hördes igenom min vägg, likt hjärtslag innanför någons hud. När jag skulle sova så var det en visa, en visa som försiktigt slöt fingrarna runt mina handleder och ledde mig in i en djup, stilla sömn. Och vid tillfällen som dessa, tidigt på morgonen, när man inte kunde sova alls. Då var den där saxofonen lugnande, att man inte kunde sova var inget problem längre. Det var så enkelt. Att bara ligga där i månskenet och lyssna till saxofonen. Tänka att någon annans lungor, någon annans fingrar åstakom det där.
Ibland var saxofonen på andra sidan väggen det enda jag hade. Ljudet ifrån saxofonen fanns nästan alltid där, blåsen kanske inte var ämnade för mig men de fanns där och de var äkta. Min granne blåste bara i mörka toner, oftast långsamma, långdragna. Jag hade aldrig sett min granne, han gick nog sällan ut, allt jag visste var att han hette Mr Lewis. Jag klev upp, drog på mig ett par jazz-byxor och smög barfota över till hans lägenhetsdörr. Jag ville träffa Mr Lewis. Efter min knackning så slutade musiken och jag kunde höra någon släpa sig fram till dörren. Mannen som öppnade var svart som natten och hans ögon var kvicka. Han hade på sig ett vitt boxarlinne instoppad i ett par skrynkliga kostymbyxor, med ett skinnbälte. Han tittade misstänksamt på mig.
"Vill du att jag ska sluta spela? Du har aldrig knackat på förut."
"Nej, Mr Lewis, abosolut inte. Jag gillar när du spelar. Du spelar väldigt vackert."
"Vackert?" han skrockade uppgivet "Nej du, min musik är många saker men inte vacker."
"Jag tycker det."
Det vart tyst ett slag, han tittade försiktigt på mig, lätt oförstående.
"Vad ville du då?" undrade han.
Jag ryckte på axlarna, och funderade ett slag. Vad ville jag?
"Får jag stiga på? Du kanske kan visa mig när du spelar något som du tycker är vackert."
Han tvekade lite. "Kom in." sa han, och jag steg in. "Vill du ha något?" frågade han "Te kanske?".
"Ja tack."