10
Elenore hade bestämt sig för att vakna upp som en annan människa varje dag i 7 dar. Hon smög in i köket nu, klädd i en utav Lenoards skjortor, med ett par för stora tjocksockor på fötterna som envist halkade ner hela tiden. Hon mumlade nyvaket "God Morgon" till Lenoard och Lenoard log tunt mot henne. "Vem är du idag?"
"Idag är jag en väldigt förlåtande människa," förklarade hon medans hon hällde upp kaffe i en temugg, "sådär så folk mest irriterar sig på en, för att man är så accepterande och överseende."
"Åhå." Lenoard tog av sig sina glasögon med svarta bågar (Elenore sa alltid att han såg ut som Allen Ginsberg i dem) och gnuggade ögonen. "Isåfall," började han & tittade ut genom fönstret. "Isåfall kan jag ju bekänna att jag låg med våran granne igår." Elenore stirrade på honom i några sekunder och utbrast sedan i ett gapskratt. Men hon såg att Lenoard satt gravallvarlig och blängde på henne, och när hon började inse att något inte stämde så ebbade skrattet ut. Tysnaden var olidlig. Hon välte ursinnigt ut kaffet och stormade ut ur köket, hon drog på sig ett par kängor och tog en utav Lenoards jackor. "DITT AS" vrålade hon innan hon slängde igen dörren. Lenoard satt kvar, de två orden hängde tyst & tungt kvar luften. Han tog en tugga på sin macka. Elenore & Lenoard, han skakade på huvudet. Nej. Han hade aldrig tyckt att de två namnen passat tillsammans. Han tittade ut genom fönstret och betraktade Elenore när hon rusade över gatan med bara ben och undrade när hon skulle komma och hämta sina saker.