12
Elise var blind. Men hon kunde känna solen värma på kinderna, känna vinden susa, håret sväva i luften, och hon kunde höra löven ovanför henne i trädkronorna rassla. Hon kunde höra barnen tjuta till av glädje i parken och hon kunde känna doften om blommor och löv och jord. Våren var fin, och bredvid henne på parkbänken satt en kille och pratade med någon i telefon, och hon väntade på att han skulle lägga på.
"Din röst låter som vanilj." Sa hon när rösten sagt 'Hejdå' och tystnat.
"Det låter rimligt." Sa han.
"Vad gör du här?" Undrade Elise nyfiket.
"Jag begravde min hund." Sorgsen vanilj. Han lät som sorgsen vanilj nu.
"Åh... hur gammal var han?"
"Väldigt gammal. Och klok."
"Vill du ha glass? Jag bjuder."
"Gärna."