18

Idag var caféet väldigt lugnt. Det fanns ett tillfälle när bara en endaste man, vid fyrtio års ålder kanske, satt för sig själv vid ett bord. Jag sopade golvet och vi var båda i tystnad, medvetna om varandras närvaro men samtidigt trollbundna av våra egna tankar. 
När mannen hade druckit upp sitt kaffe så bad han artigt om en påtår och när jag ställde ner den lilla brickan framför honom så började han stirra intensivt på sin kaffekopp. Utan att titta på mig så frågade han: 
"Vet du varför det här är mitt favoritcafé?" 
Jag skakade på huvudet "Nej sir" 
"Era kaffekoppar är i klart glas och ni serverar kaffet svart med en liten kanna mjölk vid sidan om" han sneglade nu på mig, som om han förväntade sig en kommentar, och precis när jag särat på mina läppar för att säga något så fortsatte han "det betyder att man själv får ta upp denna, söta, lilla kanna och hälla i mjölken själv efter eget tycke. Och vet ni vad det innebär?"
"Nej sir"
Han tog, småleendes, upp den lilla kannan med sina fingrar och hällde försiktigt i mjölken sedan sänkte han sitt huvud till kaffekoppens nivå och tittade storögt på kaffet, som om han vore en sjuåring framför ett akvarium. Jag sänkte huvudet och betraktade kaffekoppen med honom. Och medan mjölken i kontrast med det mörka kaffet sakta blev ett, likt cigarettrök som sakta försvinner i tomma intet, så förundrades jag mer och mer.
"Visst är det vackert?" sa han.