18

Idag var caféet väldigt lugnt. Det fanns ett tillfälle när bara en endaste man, vid fyrtio års ålder kanske, satt för sig själv vid ett bord. Jag sopade golvet och vi var båda i tystnad, medvetna om varandras närvaro men samtidigt trollbundna av våra egna tankar. 
När mannen hade druckit upp sitt kaffe så bad han artigt om en påtår och när jag ställde ner den lilla brickan framför honom så började han stirra intensivt på sin kaffekopp. Utan att titta på mig så frågade han: 
"Vet du varför det här är mitt favoritcafé?" 
Jag skakade på huvudet "Nej sir" 
"Era kaffekoppar är i klart glas och ni serverar kaffet svart med en liten kanna mjölk vid sidan om" han sneglade nu på mig, som om han förväntade sig en kommentar, och precis när jag särat på mina läppar för att säga något så fortsatte han "det betyder att man själv får ta upp denna, söta, lilla kanna och hälla i mjölken själv efter eget tycke. Och vet ni vad det innebär?"
"Nej sir"
Han tog, småleendes, upp den lilla kannan med sina fingrar och hällde försiktigt i mjölken sedan sänkte han sitt huvud till kaffekoppens nivå och tittade storögt på kaffet, som om han vore en sjuåring framför ett akvarium. Jag sänkte huvudet och betraktade kaffekoppen med honom. Och medan mjölken i kontrast med det mörka kaffet sakta blev ett, likt cigarettrök som sakta försvinner i tomma intet, så förundrades jag mer och mer.
"Visst är det vackert?" sa han. 

17

"Vet du vem Jim Morrison är?" 
Han tittade upp, lätt förvirrad, men förstod efter några sekunder att det var tjejen som gömde sig under sin lugg framför honom som hade ställt honom frågan. Hon tittade försiktigt på honom, hennes röst hade darrat när hon uttalat orden och om han var tyst längre till så skulle han förmodligen göra henne ännu mer nervös så istället för att tänka efter så sa han bara:
"Nej, tyvärr" 
"Åh, okej, men har du hört The Doors då?" 
"Jag är groteskt dålig på sånt här... kanske. Men jag vet inte." 
"Men du vet..." hon tvekade i några sekunder "common baby light my fire... try to set the night on fire..." sjöng hon lågt, med osäker stämma. 
"Åh" han sken upp "nu vet jag precis. Dom är bra." 
"Åh, ja, Jim Morrison är han som sjunger och..." hon sneglade ut genom fönstret "Jom Morrison sa att man ska utsätta sig för sina rädslor för annars kan man inte vara fri" hon svalde "och jag är så hemskt blyg, speciellt för såna som du. Och det här skrämmer vettet ur mig. Så det kanske funkar" 
Hon tittade blygt efter hans reaktion och han log. Hon andades ut. 

16

"Vad är det som stoppar dig?" 
"Mina förväntningar, andras förväntningar, normer, lagar, ideal, prestationsångest, självkritik, diskinimering, rädla för att bli; glömd, ogillad, avvisad." 
"Åhå, ja..." hon suckar, lägger hakan i handflatan och tittar ut genom fönstret ett slag "det där ja." 
"Hm" och jag tittar ner i kaffet. 
"Är det inte bara bäst att göra det?" undrar hon. 
"Ja" jag gör en sån där grimage, när man håller med men något fortfarande tar emot men man har ändå beslutat sig för något "jo, det tycker jag" och sen reser jag mig upp och är i full fart att gå raka vägen dit och göra det. 
"Lycka till!" ropar hon efter mig.