3
Idag såg jag den vackraste människan jag någonsin sett i hela mitt liv. Han såg sorgsen ut, hans ögon var chokladbruna, farligt glittriga & kantades av tjocka, mörka ögonfransar. Han stod stirrandes ned i asfalten med en tom och uttrycksfull blick på en och samma gång, det är nog bara han som kan få till det där tänkte jag. Hans mungipor var sorgsna, och hans hår var en tjock, mörk, ruffsig naturkatastrof. Jag ville dra fingrarna igenom det, och jag ville framförallt räkna alla hans fräknar han hade över näsbenet och på kinderna. Jag ville också få de där mungiporna att inte se så sorgsna ut. Jag ville röra vid hans kind och läppar och hjärta och vara hans nyfunna saknade pusselbit i livet. Jag är så instabil när det gäller intryck från omvärlden, det är lätt att jag hamnar i en spiral av dagdrömmerier. När jag vaknade upp så var han borta. Men om han inte hade varit sorgsen då, tänkte jag, hade han fortfarande varit den vackraste människan jag någonsin sett i hela mitt liv då?