4

Idag blev jag kär. Imorse dumpade min bildlärare en klump med lera på bordet framför oss och beordrade oss att göra ett symboliskt självporträtt av den. Hon delade ut bitar av leran. Jag stirrade på den fyrkantiga, hårda degen jag hade framför mig. Ordet "symbolisk" är ett ord vars innebörd man kan ha rätt kul med tänkte jag, med ett leende, speciellt om det ska vara ett självporträtt. Jag började forma med mina kalla smala fingrar. Det hela slutade upp som ett sexigt kvinnligt torso med ett kaninhuvud, vars panna hade ett stort blodigt hål. Jag stirrade på vad det hela hade blivit. Klassen stod sammlad kring mina axlar och betraktade skapelsen med skräckblandad förtjusning, när dem frågade om jag kunde tolka den för dem så skakade jag bara allvarligt på huvudet. Jag skrattade inombords. De jävlarna tror verkligen att jag är helt sinnesjuk! "Förstår ni inte" en kille i min klass som ointresserat satt långt ifrån bröt tystnaden "det där är inte ett självporträtt. Hon har kopierat Donnie Darko, det är allt. Egentligen är hon bara en vanlig tjej med ett stort pinsamt behov av uppmärksamhet som alla andra." Idag blev jag kär.

3

Idag såg jag den vackraste människan jag någonsin sett i hela mitt liv. Han såg sorgsen ut, hans ögon var chokladbruna, farligt glittriga & kantades av tjocka, mörka ögonfransar. Han stod stirrandes ned i asfalten med en tom och uttrycksfull blick på en och samma gång, det är nog bara han som kan få till det där tänkte jag. Hans mungipor var sorgsna, och hans hår var en tjock, mörk, ruffsig naturkatastrof. Jag ville dra fingrarna igenom det, och jag ville framförallt räkna alla hans fräknar han hade över näsbenet och på kinderna. Jag ville också få de där mungiporna att inte se så sorgsna ut. Jag ville röra vid hans kind och läppar och hjärta och vara hans nyfunna saknade pusselbit i livet. Jag är så instabil när det gäller intryck från omvärlden, det är lätt att jag hamnar i en spiral av dagdrömmerier. När jag vaknade upp så var han borta. Men om han inte hade varit sorgsen då, tänkte jag, hade han fortfarande varit den vackraste människan jag någonsin sett i hela mitt liv då?

2

Klockan tjugiotre över fyra imorse när jag låg i sängen och stirrade upp i taket naken på min batmanfilt så uppnådde jag ett efterlängtat ögonblick av total klarsynthet. Tillfället kom till mig. Det var någon sorts nivana. En släng av nirvana. Jag kom då fram till många saker. En utav dem var att jag faktiskt var förälskad trots allt och det andra var att jag inte var nöjd med vem jag var. Så jag virade in mig och kurade ihop mig under batmanfilten och bestämde mig för att jag imorgon skulle vakna upp som mitt alter ego. Morgonen därpå drack jag kaffe och läste, fast jag avskyr att dricka kaffe och läsa. Jag färgade även håret i pastellig lila, som för övrigt är den fulaste färgen jag vet. Jag trivs.