11

Eddies mamma skickade sin son till morbror Bernie som är sjöman över sommaren, för att få pli på sin son. Han spenderade därför sitt lov på en gammal fiskebåt, där det ständigt luktade fisk, hav & salt. Där wiskeyn flödade som vatten och arbetet var hårt. Sjömännen tog hand om Eddie. De var stränga, & det var ordning på dem. Men de menade väl och de hade glimten i ögat och gnistan i handen och trixet i rösten. På helgerna vart de berusade hela bunten, men alla var väldigt stränga med att det bara blev Earl Grey för Eddie. 
De dunkade honom ofta i ryggen, alldeles för hårt, och det kanske var för att de trodde att deras ord skulle sjunka in bättre då, när de sluddrade om livets stora gåtor. En gång hjälpte Eddie en sjöman till sängen, mitt i hans onyktra, frånvarande dimma så fick han en stunds klarhet i blicken och sa "Det är vid sådana här tillfällen som jag känner att mina dåliga erfarenheter inte är helt värdelösa..." han suckade "förhoppningsvis kan du dra nytta av mina och slippa uppleva egna". De tog hand om Eddie som deras egna son, de sjöng med honom för fulla muggar för att dämpa sjösjukan, och i slutet av sommaren när Eddie sagt farväl så gungade marken fortfarande under hans fötter och han grät på väg hem.

10

Elenore hade bestämt sig för att vakna upp som en annan människa varje dag i 7 dar. Hon smög in i köket nu, klädd i en utav Lenoards skjortor, med ett par för stora tjocksockor på fötterna som envist halkade ner hela tiden. Hon mumlade nyvaket "God Morgon" till Lenoard och Lenoard log tunt mot henne. "Vem är du idag?"
"Idag är jag en väldigt förlåtande människa," förklarade hon medans hon hällde upp kaffe i en temugg, "sådär så folk mest irriterar sig på en, för att man är så accepterande och överseende."
"Åhå." Lenoard tog av sig sina glasögon med svarta bågar (Elenore sa alltid att han såg ut som Allen Ginsberg i dem) och gnuggade ögonen. "Isåfall," började han & tittade ut genom fönstret. "Isåfall kan jag ju bekänna att jag låg med våran granne igår." Elenore stirrade på honom i några sekunder och utbrast sedan i ett gapskratt. Men hon såg att Lenoard satt gravallvarlig och blängde på henne, och när hon började inse att något inte stämde så ebbade skrattet ut. Tysnaden var olidlig. Hon välte ursinnigt ut kaffet och stormade ut ur köket, hon drog på sig ett par kängor och tog en utav Lenoards jackor. "DITT AS" vrålade hon innan hon slängde igen dörren. Lenoard satt kvar, de två orden hängde tyst & tungt kvar luften. Han tog en tugga på sin macka. Elenore & Lenoard, han skakade på huvudet. Nej. Han hade aldrig tyckt att de två namnen passat tillsammans. Han tittade ut genom fönstret och betraktade Elenore när hon rusade över gatan med bara ben och undrade när hon skulle komma och hämta sina saker.

9

En ny flicka kom till min klass idag, när hon kom in i klassrummet så var hon vilken flicka som helst. Till synes såg hon ytterst alldaglig och vanlig ut. Men när hon blickade ut över klassen och hennes blick mötte min, halvvägs, så förstod jag att hon var en karaktär som hamnat i fel berättelse. Hennes ögon skvallrade om ett kärleksfullt, väderbitet, klokt och förlåtande inre. Hon hörde inte hit. Det låter hårt hur man än formulerar sig, men jag menar det på ett högst vänligt vis. Hon är bättre. Hon är bättre än den här fabriken. Hon är bättre än produkterna som fabriken spottar ut, hon inte av samma form, färg eller karaktär som andra. Hon är en originalutgåva. Hennes ögon och hennes blick säger mig att hon inte hör hemma här och det tär i mig att hon måste vara här. Såhär. En dag ska jag säga det till henne. Jag hoppas att det inte är försent då.